På eftermiddagen åkte vi tjejer till vår stora lycka till shoppingcentret Phoenix. Vi gick runt i några timmar och handlade massor av julklappar och saker till oss själva. 

Imorgon, efter att vi besökt världens största Hari Krishna tempel ska alla åka till Phoenix återigen och shoppa ännu mer haha! Det gäller att passa på när det är halva priset i jämförelse med Sverige.

 

 

Idag tog vi faktiskt sovmorgon till klockan 10 och spenderade sedan timmarna innan lunch på taket i solen. Det var mellan 25-30 grader och vi njöt verkligen, speciellt med vetskapen om att det är minusgrader hemma i Sverige. 

 

På eftermiddagen gick alla elever till shoppingcentret för att fixa våra tröjor till Swedish Night imorgon. Efter mycket strul löste det sig tillslut så imorgon kommer alla bära vita swedish house mafia t-shirtar på scen. Ja, för imorgon är alltså swedish night (eller rättare day med tanke på att det är klockan 9 på morgonen). Då ska vi, efter egen tolkning, visa upp vår svenska kultur. I våra tröjor ska vi bland annat tåga in till låten One av Swedish house mafia, dansa små grodorna och gå ett luciatåg! Vi trodde detta skulle vara för några hundra personer, men inte då. Hela Christ junior collage, ca. 2000 personer ska kolla! På grund av detta har vi lagt hela vår eftermiddag på att träna på vårt uppträdande för att det ska bli så bra som möjligt. Det känns rätt nervöst men vi kommer aldrig träffa dessa människor igen så imorgon kör vi all in. 

Önska oss lycka till! 

När jag planerade mitt gymnasiearbete fanns det i min frågeställning hur vida Indien är ett segregerat samhälle eller om det endast är en uppmålad bild som media har gett oss. Nu har vi varit här i två veckor och fått besöka både slumområde och storstad, hur har jag uppfattat samhället? Är det uppdelat i klasser, följs fina kvarter av fallfärdiga plåthus?

 

Det jag främst har lagt märke till är just det faktum att slumområdena ligger mitt i det välmående samhället. Vi har besökt Janaki ram slum och Nagar slum och båda gångerna har vi kört genom finare kvarter och en utvecklad medelklass, så plötsligt stannar bussen och vi är framme. Det är som att befolkningen i slummen är bortglömd, eller rättare sagt, alla är medvetna om att de finns, men ingen är villig att hjälpa till. 

 

Dagarna innan vi åkte till Kolar Village bodde vi hemma hos de indiska studenterna och vi fick se hur deras levnadsstandard var. Alla bodde fint vilket nog gjorde att vi fick upp ögonen ännu mer för vilket segregerat samhälle Indien är. Från att sova i en rum med dubbelsäng, wifi och egen toalett, till att se 6 människor på landet bo i en hydda lika stor som vårt badrum hos Caroline, i sin tro att alla människor lever i byar, precis som dem. Helt ovetandes om hur världen ser ut och vad som finns utanför deras by. 

 

Något som jag reagerade stark på var när vi var på bröllopet igår och de indiska studenterna berättade hur mycket pengar man spenderar på den dagen. Den allra rikaste delen i samhället lägger flera miljoner på sitt bröllop då det är ett sätt att visa upp sina pengar och sin makt. Jag tycker det är så provocerande att man "måste" bjuda hundratals människor och hänga på sig så mycket guld som möjligt runt halsen för att få status och respekt. Hur kan man ha mage att göra så när det finns så många människor som lever utan någonting alls, utan mat och rent vatten? Varför inte lägga pengarna på något vettigt och rädda liv istället. 

 

Indien är långt ifrån färdigutvecklat och dessvärre kan man inte förändra mentaliteten över en natt. Jag hoppas dock att framtiden är ljusare och att tankarna om kastsystem en dag försvinner helt och hållet...

 

 

Igår, innan vi åkte hem från Kolar hjälpte vi en familj med deras jordbruk. Vi la vattenledningar i jorden och rensade ogräs. Rätt tråkigt arbete egentligen men det känns ju samtidigt bra att hjälpa till. Resan hem till Bangalore gick nästan dubbelt så snabbt som till Kolar och efter att vi fått rum på skolans Guest house och en varm dusch gick alla elever och åt på en italiensk restaurang tillsammans! Bra dag helt enkelt. 

 

Idag började projektdagarna som pågår fram till onsdag. Vårt största mål med Indienresan är ju faktiskt vårt gymnasiearbete och nu är det dags att ta tag i det på riktigt. I Sverige skrev vi en projektplan som även översattes till engelska och skickades till skolan i Indien. Utifrån dem har lärare och elever på Christ junior collage planerat och bokat  in olika studiebesök åt oss. Jag var inställd på att följa med Annmari och Olivia till slummen för att hälsa på våra fadderbarn då jag hade skrivit det som en önskan i min projektplan. Det blev dock så långt ifrån vad jag hade tänkt. Jag, Elias och Heléne åkte nämligen tillsammans med Chetan, Caroline och Akshara till ett indiskt bröllop. Elias gymnasiearbete handlar om arrangerade äktenskap så det passade honom perfekt och jag fick vara med om en riktigt rolig upplevelse som jag kommer skriva ett separat inlägg om senare!

 

På eftermiddagen åkte vår lilla grupp till ett shoppingcentrer som heter Phoenix och ligger en knapp timma från skolan. Det fanns så mycket bra affärer att jag bara hann gå in i tre stycken innan vi behövde åka hem igen... Tur att hela fredagen är tillägnad just shopping, då ska alla tjejerna åka dit. Längtar! 

 

 

Inatt hade vi enligt Karin snarkfest. Alla låg och snarkade ihop som en synkroniserad kör. Morgonen började i alla fall på en skola i en grannby, vi mötte barnen och fick bland annat höra deras visioner inför framtiden. I Sverige drömmer barn om att bli fotbollsproffs eller skådespelare, men i byn skulle de bli läkare, lärare eller ingenjörer. De har så skilda syner på livet och har växt upp i så olika miljöer. Jag tror CSA:s arbete genom att skicka just lärare och läkare har inspirerat dem och fått de att inse att de kan göra skillnad. Väldigt fint och framförallt viktigt om ni frågar mig. 

 

Timmarna innan lunch åkte vi till en by som låg så långt bort man kunde köra i princip. Man hade till och med slutat med busskommunikation för att vägen var så dålig och ingen hade behov av det. Efter en rundtur i byn fick vi hjälpa till med att fixa till uppfarten till aktivitets centret för barnen. De hade klagat på ont i fötterna av stenarna och på alla kryp i gräset, så vi hackade och rensade bort gräset och la sand på. Det blev riktig bra och invånarna sa att de verkligen uppskattade vårt arbete. Väldigt mycket svettigare men med ett bättre samvete smakade lunchen ovanligt bra. 

 

Efter många timmar i värmen somnade flera av oss för att orka med kvällspasset. Det blev en väldig glad kväll eftersom vi fick leka med barn hela tiden. Jag har aldrig varit med om gladare barn, när vi anlände till byn sprang nämligen en hel hög med barn rakt emot oss med leenden upp till öronen. Ibland känns det som att vi är med i en film, allt känns så himla overkligt, vi får vara med om så unika grejer. 

Vi lekte lekar, lärde de danser och fick lära oss det lokala språkets alfabet tills det blev mörkt och vi behövde åka tillbaka för att äta. Hela kvällen har vi varit tillsammans och berättat spökhistorier. Det är en så himla härlig grupp som fungerar bra ihop, som både stöttar och skrattar tillsammans. 

 

Inför Kolarresan var många nervösa inför vad som skulle vänta och vi blev förvarnade med att det skulle blir det värsta vi varit med om. Jag kan hålla med om att jag har sett de mest hjärtskärande sakerna och gråten har suttit långt uppe i halsen flera gånger, men det har fokuserats så mycket på det fantastiska arbete som CSA gör att man ändå har känt att det finns hopp och glädje mitt i allt. 

Det ska dock bli väldigt skönt att åka tillbaka till Bangalore imorgon och äntligen få ta en dusch och känna sig ren igen.

 

Godnatt. 

 

Igår sov jag och olivia vår sista natt hos Caroline och på morgonen var vi med på två lektioner på Christ Junior Collage. Jag gick på engelska och det fanns flera grejer som skilde sig från den svenska skolan och miljön i klassrummet. För det första bestod varje klass av mellan 50-70 elever, de tilltalades inte vid namn utan med en siffra och killar och tjejer satt på varsin sida av klassrummet. Det var kul att se hur olika skolorna kan vara trots att vi alla läser på ungefär samma nivå.

 

På eftermiddagen gjorde vi ett kortare besök i ett slumområde. De fokuserade inte så mycket på att visa oss runt i området (vilket kändes ganska skönt eftersom första besöket i slummen påverkade vårt mående de kommande dagarna) utan på att visa CSA:s arbete, framförallt barnen och det aktivitets centret som de gick till på eftermiddagarna. Det var en positiv upplevelse och själen värmdes av barnens söta sånger. 

 

Dagens citat: 

Barnet: "Vilken kräm använder du?" 

Linda: "Vad då för kräm"

Barnet: "Ja, vad använder du för kräm i ansiktet?"

Linda: "Vad menar du för kräm i ansiktet?

Barnet: "Ja, för att bli så där vit"

Vi besökte en center som jobbade med att utbilda barn i datorkunskap. Vi småpratade lite med barnen och då ställer en liten kille denna fråga till Linda. Så otroligt gulligt!

Idag bar det av till Kolar Village, en landsbygd 3-4 timmar utanför Bangalore. Vi bor i en gammal idrottshall som numera används som ett slag kontor för CSA:s arbete i Kolar. Vi vilade faktiskt i flera timmar när vi kom fram vilket var helt fantastiskt skönt! Sent på eftermiddagen åkte vi till en liten by ca. 30 minuter bort. Jag vet inte riktigt vad man ska kalla området, det klassas ju inte som slum men det var nog inte långt därifrån. Jag tror faktiskt besöket där var det jobbigaste hittills. Första slummen vi besökte tog nog så hårt på mig för att allt var så nytt, det var så otroligt stora skillnader från vad jag är van att se. Även om det var svårt har jag ändå ett positivt minne av besöket eftersom familjerna och framförallt barnen var så glada att se oss. Idag var det så himla jobbigt för det var inte samma positiva andan som vi möttes av. Många kollade konstigt och jag kände mig rent utsagt smutsig. Att gå in i främmande människors hus och se hur litet och knapphändigt de bor gjorde mig äcklad. Det kändes förnedrande mot byborna och inte alls en rolig upplevelse. Självklart är det lärorikt men att deras fattigdom och otur i livet skulle vara någon slags turistattraktion fick mig att få ont i hjärtat. Vi var ju trots allt där för att  få upp ögonen för hur vissa människor i världen lever och för att försöka göra skillnad, men det kändes inte som att invånarna förstod det vilket har gjort att jag fortfarande bär på en stor, tung sten i bröstet...

 

Jag vet inte exakt hur morgondagens schema ser ut men vet i alla fall att vi ska prova att jobba på fältet. Hoppas bara på att det inte hinner bli allt för varmt innan vi kommer ut. 

Nu är det dags att sova, alla, elever som lärare i ett och samma rum. Rätt mysigt faktiskt, förutom att jag redan hör folk som snarkar! 

CSA: "Center for Social Action is a development organization of Christ University where student communities are sensitized on various issues affecting the economically deprived and marginalized sections of the society. Established in 1999, CSA working towards promoting social responsibility values amongst the student community. CSA presently working in 4 urban slum communities and 75 rural communities spred across 3 states.

20 november 2013

 

Idag har varit en rätt lugn dag. Vi spenderade några timmar på Volvo och på eftermiddagen var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom vi bor hemma hos indierna hängde vi med de hela tiden och de tog med oss till en shoppinggata. Jag och Olivia köpte converse för 130kr och på kvällen tog Caroline och Akshara oss till ett spa. Vi tog 30 minuter rygg och axelmassage och 20 minuter fotmassage och fick betala 200kr var!! Vi kände oss som nya människor efteråt förutom att våra myggbett (?) började klia ännu mer. Våra fötter är svullna av alla bett och vissa har blivit infekterade, ska kolla med Heléne (skolsköterskan) imorgon om det är vanliga myggbett eller om det är något konstigt...

 

Imorgon bitti ska vi först vara med på en lektion på Christ Junior Collage (jag, Olivia och Annmari ska på engelska) och sedan åka till slummen igen, får hoppas att det blir en lika glad upplevelse som förra gången! 

18 och 19 november 2013

 

Söndag=vilodag. Vet dock inte om morgonen var mycket till vila. Jag trodde emellanåt att vi skulle dö på nattåget till Hampi, men bussen hem var hundra gånger värre. Indiens trafik är så långt ifrån Sveriges strukturerade och fungerande som man kan komma och jag var övertygad om att vi antingen skulle välta eller krocka. När något lägger sig på tutan i Sverige betyder det oftast att något allvarligt håller på att hända, men här innebär det bara att någon kör långsamt eller att chauffören vill tala om att ha kommer körandes. Skakis och trötta anlände vi till Bangalore vid 6 på morgonen och blev upphämtade av en chaufför från Christ University. Vi var helt inställda på att checka in på the Libra hotel (hotellet vi bodde på de första dagarna) men vi blev körda in på skolområdet och parkerade utanför en okänd byggnad, som vi senare förstod var prästernas byggnad. Vi fick reda på att vi skulle bo där!! Med tanke på att Libra var riktigt kasst kunde detta bara blir bättre. Alla, både lärare som elever blev tilldelade varsitt, eget rum! Rummet var helt underbara, en fräsch och fungerande toalett, en dusch som faktiskt hade ett munstycke och sängar med rena lakan. 

 

Eftersom det faktiskt var vilodag tog vi en sovmorgon till halv 1 och sedan spenderade vi eftermiddagen med shopping på commersial street och shoppingcentret i Bangalore. Många presenter och andra fina saker blev inhandlade. Dagen har faktiskt inte varit fylld med särskilt mycket mer, tror vi behöver den här "vilan".

Imorgon är schemat fyllt med planer, först ska vi till en åtetvinningscentral för att kolla hur Indiens återvinning fungerar. Vi har inte fått överdrivet mycket instruktioner så vet inte om vi kommer få em guidad tur eller hur det kommer bli. På eftermiddagen ska vi till ett slumområde för första gången vilken jag tror kommer blir rätt jobbig. Därför måste jag förbereda mig mentalt på vad jag kan tänkas få komma att se redan kvällen innan. Det kommer blir tufft men troligtvis även väldigt nyttigt. Ibland behöver man ett wake-up call i sitt liv och få perspektiv på saker och ting...

 

 

Idag vaknade alla lyckliga efter en riktigt god natts sömn. Hotellet i Hampi hade kanske de mjukaste sängarna vi kommer ha i Indien. Frukosten vi åt var däremot inte en lika rolig upplevelse. Jag, tillsammans med flera andra har väldigt svårt att äta stark mat till frukost, speciellt när det känns som att man ska bli sjuka av den... Saknar redan svenne-frukosten med yoghurt och bröd! Andra och sista dagen i Hampi spenderades i varje fall återigen tillsammans med vår helt underbara guide, vandrandes bland alla templen. Efter en heldag på samma ställen skulle man kunna tro att en till dag skulle vara långtråkigt, men för varje ny kulle man passerade sträckte sig en ny, helt unik vy fram. Dock vet jag inte riktigt vad mer jag ska skriva om Hampi eftersom gårdagens inlägg täckte det mesta. 

 

Dagens absoluta höjdpunkt var när vi runt sex tiden skulle gå upp på ett berg och se solnedgången. Det var så vackert och mäktigt att se ut över alla tempel och byggnader från en annan vinkel. Samtidigt var det svårt att förstå att det fanns folk som levde sina liv på dessa platser. När vi skulle gå ner för berget igen möts vi av en hel flock apor, kanske världens coolaste djur om ni fråga mig eftersom de rör sig så likt människor. Då frågar guiden om vi vill mata dem. Det var helt klart det häftigaste jag varit med om i mitt liv, att stå ansikte mot ansikte med en fri apa, samtidigt som den äter ur mina bara händer.  Det kan jag leva länge på! 

 

Idag har jag även fått min första dos av hemlängtan... Det är jobbigt att vara borta från pojkvän och familj i tre veckor när den längsta resan innan har varat en vecka. Dock är jag omringad av så fantastiska och öppna människor som på nolltid muntrar upp mig och får mig att tänka på annat. Dessutom sitter vi alla i samma sits så alla har en förståelse för varandra.  

 

För tillfället ligger vi på en buss på väg tillbaka till Bangalore. För några timmar sedan visste jag inte ens att det fanns liggbussar och det känns rätt komiskt alltihop. Men sängarna är faktiskt väldigt sköna och efter en lång dag i 30-35 graders värme tror jag vi kommer somna gott. Om ca. 8 timmar är vi i Bangalore igen. 

 

Dagens citat:

"Jag gick i bajs" 

"Hahaha"

"Jag med" 

"Hahaha" 

"Jag med"

- Annmari, Linda och Olivia när de skulle gå ombord bussen och alla tre lyckas trampa i bajs. Nu luktar bussen mindre gott...

Vi har inte haft tillgång till wifi på flera dagar därför kommer många inlägg på samma gång. 

 

 

Vilken dag! Bästa dagen på riktigt länge. 

Igår kväll satte vi oss på tåget som skulle ta oss till Hampi, 10 timmar skulle resan alltså ta. Eftersom tjejerna hade förväntat sig bajs på golvet blev nog alla glatt överraskade, sen att det inte var svenne-kvalitet är en annan femma. På var sin brits somnade alla gott i det vaggande tåget men vaknade då och då av fruktansvärda ljud från tåget, av att folk tände lampan och skulle lägga sig samt fisande/snarkande indier. Vi fick även lära oss att på engelska är hot och fula ord  inte lika kraftfullt (i varje fall om man inte har engelska som modersmål) Tänk er en svensk säga "don't make me angry" eller "i will harm you". Det funkar liksom inte. Morgonens uppvaknande var för övrigt ganska brutalt. Plötsligt är vi på ändstationen och måste kasta ihop våra saker. Gruppen var uppdelad på två så Tobias fick springa bort till ett gäng elever och berätta att vi skulle gå av. Väl på stationen saknas en person,  Mattias. Tobias fick springa in på tåget igen men vad händer då? Jo, tåget börjar rulla med Mattias på. Några sekunder senare kommer en nyvaken Mattias utspringandes, han sov nämligen när tåget började röra på sig. Tur att tågen i Indien kör med öppen dörr... Indier är för övrigt väldigt ärliga, Mattias glömde sin iPhone i stressen men fick tillbaka den av en snäll själ. 

 

Incheckade på hotellet och med frukost i magen kom vår buss som skulle ta oss till sevärdheterna i Hampi. Det var här det helt fantastiska började, i bussen på väg till Hampi. Jag tror alla sett filmer eller bilder från Indien, fattiga områden som lyses upp av människor i färgglada och vackra kläder, kor som i harmoni går mitt i bilvägen och fallfärdiga hus placerade i vackra, gröna omgivningar. Alla dessa uppmålade bilder av Indien blev plötsligt till verklighet. Det kändes som en film, en dröm. Allt var så vackert mitt i det fattiga. Människorna gjorde det bästa av situationen och mötte oss med skinande leenden. Det kändes så konstigt att många av människorna som levde i byn aldrig hade sett något annat än dessa gator, aldrig sett en storstad och allt annat världen har att erbjuda. Det är på något sätt jobbigt att vara i ett land med 1,2 miljarder människor, det finns så många bortglömda själar, som inte blir omhändertagna,  så många öden och berättelser som vi aldrig får reda på. 

 

På plats hade vi en duktig guide som visade oss runt och berättade om området. Kortfattat är Hampi en plats med massvis av hinduiska tempel från 1400-talet, aktiva men kanske framförallt gamla och förstörda. Många tempel har blivit invaderade av muslimer genom tiderna (muslimer tror på monoteism medan hinduer tillber massvis med gudar. Att dyrka mer än en Gud är inom islam den värsta synden av alla- shirk därför har muslimer förstörd massvis med hinduiska gudastatyer) Alla templen var otroligt vackra liksom alla stora stenblock och klippor, i en miljö full av palmer och grönska blev det något alldeles särskilt. 

 

Till lunch åt vi tillsammans på en omtyckt restaurang där vi åt vår mat på golvet. Priserna här är så fånigt låga, jag och Olivia åt exempelvis tre rätter till lunch och drack en flaska vatten för 35 kronor. Tågresan inatt kostade 25 kronor per person, något som Västtrafik kanske borde ta efter?

 

Dagen avslutades med en vandring i bergen tills vi kom till en flod där vi skulle åka i Coracle (Google is your friend) Det var så härligt att glida runt på vattnet i fullkomlig tystnad, njuta av den gassande solen och de vackra vyerna. Trötta i kropp och huvud åkte bussen hem efter flera timmar i Hampi och framför mig ligger nu fyra sovande tjejer i sängen. Dagen har verkligen tagit på våra krafter, men vi har verkligen lärt oss och sett så mycket nytt idag. En helt fantastiskt upplevelse som jag tror gett de flesta i gruppen mersmak för att resa. 

 

Några roliga saker från idag: vi fick se massvis med apor, dessutom på riktigt nära håll. Att se en apa i verkligheten skala och äta en banan var så fruktansvärt coolt. Det mindre coola var dock när en apa attackerade Elias plastpåse och innehållet föll till marken och gick sönder... 

Alla har blivit välsignade av en elefant utanför ett tempel. Betalade man 10 rupier (1 kr) la elefanten sin snabel på huvudet vilket innebar att man blivit välsignad. Dessutom har vi tvättat våra fötter i heligt vatten (innan vi skulle gå in i ett tempel). Snacka om att vi borde ha tur med oss efter allt detta!

 

Jag önskar jag kunde berätta allt, men det går varken att förklara med text eller bilder hur denna dagen har varit. Men jag hoppas i varje fall att jag lyckats förmedla en liten del av alla känslor och upplevelser vi varit med om idag. 

 

Dagens citat:

"Är Indien ett enda stort skämt eller?" 

- Felicia om Indiens låga priser 

Vi kom fram till Indien igår 3 på natten lokaltid men kom inte i säng förrän 6. Själv somnade jag åttatiden imorse och vid nio var det frukost... Alla är rätt förstörda och har legat och sovit en timma till. Nu är det dock dags att gå upp och ut. Först ut är shoppingcentret och sedan skolan. Har massor att berätta men det får bli ikväll!

Jag har insett att jag knappt skrivit vad vi ska göra under våra tre veckor, helt enkelt hur vårt schema ser ut. Ska jag dock vara ärlig vet vi knappt det själva, utan det enda schemat vi har fått är ett preliminärt som enligt lärarna kan komma att ändras en hel del! Här kommer därför en väldigt kort summering av hur vårt program ser ut.

Första dagen kommer vi ägna på skolan, Christ Junior College och bland annat få en rundvandring på området. Sedan har vi begärt att få gå till shoppingcentret som vi bor några hundra meter ifrån (!!) för att kolla runt där. Shoppingen ska tydligen vara grym både vad gäller utbud och priser.

Andra dagen ska vi besöka det första slumområdet och på kvällen kommer vi åka mot Hampi, som är ett område som bland annat finns med på Unesco:s världsarvslista. Vi kommer att spendera två nätter där under oklara förhållanden.

Följande dagar kommer vara fyllda av olika studiebesök, vi kommer träffa våra indiska vänner och dra igång våra gymnasiearbeten. Vi kommer få möjligheten att sova i indiska familjer, hälsa på i ett barnhem och i största allmänhet utforska den 8 miljoners stad vi kommer bo i!

Sista dagarna kommer vi återigen åka på en mindre resa i landet, då ut på landsbyggden till Kolar Village. Mer än så vet vi inte. Veckorna kommer avslutas med shopping, rundtur och swedish night!

Nu kör vi, hoppas ni följer med genom bloggen!

Nu är det bara några få timmar kvar tills det att planet lyfter mot Franfurt och sedan vidare mot Bangalore. Det börjar bli riktigt nervöst samtidigt som förväntningarna bara blir högre och högre. Kanske börjar jag inse att vi faktiskt åker imorgon, att vi snart är där. 
Som ett sista inlägg på hemmaplan blir det en till intervju, men den här gången med klassens radarpar Jonas och Mattias. Killarna som alltid har ett leende på läpparna och en positiv inställning till det mesta!

Hur känns det inför resan?
Mattias: Det ska bli riktigt roligt men visst känns det lite spänt och orealistiskt att vi faktiskt ska åka till Indien. Även om man vetat om det i flera månader så känns det inte som det verkligen kommer ske.

Jonas: Jag är oerhört taggad och förväntansfull, ska bli mycket intressant att se en del av världen som är så pass annorlunda mot Sverige. 

Vad ser du mest fram emot?
Mattias: Jag ser självklart fram emot det mesta men jag ser absolut mest fram emot att skriva mitt projektarbete och fördjupa mig i den frågan. Det ska bli intressant att få andra perspektiv på saker och ting samt fördjupa sig i en helt annan kultur än den vi får uppleva i Sverige.

Jonas: Främst att se olika kulturella skillander mellan Sverige och Indien men också skilladen mellan storstaden Bangalore och de slumområden vi ska besöka. 

Hur har du förberett dig?
Mattias: Jag har packat det mest nödvändiga, som kläder och handsprit. Resten köper jag där!
Sen har jag även förberett mig mentalt att det är ett helt annat samhälle där än hemma i Sverige. Det finns extremt mycket fattigdom och slum som givetvis kommer bli jobbigt mentalt att besöka. Men det är inte alls en nackdel utan en bra chans att utöka sitt perspektiv på livet. Gymnasiearbetet har jag förberett med Jonas som jag jobbar med genom att läsa rapporter om barnarbete och kontakta hjälporganisationer som Unicef till exempel

Jonas: Det ända jag har gjort egentligen är att förbereda mig på att se saker som i ens vanliga tillvaro inte existerar. Sedan har jag givetvis packat ner det nödvändigaste såsom handsprit, kläder etc. 

Vad tror du blir jobbigast? 
Mattias: Det jobbigaste blir väl att uppleva fattigdomen på så nära håll som vi kommer göra. Det skiljer sig så mycket från att bara läsa det i böcker eller se hur fattigt ett land är i siffror. Det kommer bli intressant och fascinerande att besöka fattiga områden i Indien men jag är förberedd på att det kommer bli en hjärtskärande upplevelse också.

Jonas: Definitivt att se all fattigdom i vitöga, man har hört om det och sett det på TV men nu är det verklighet. Det gäller att ha rätt inställning mentalt. 

Vår resa handlar i främsta hand om att göra vårt gymnasiearbete, vad ska du göra för arbete i Indien?
Mattias: Jag ska fördjupa mig inom barnarbete i Bangalore med Jonas. Det ska bli riktigt intressant då vi kommer att försöka besöka polisen och se hur dem arbetar för att motarbeta barnarbete och fråga hjälporganisationer i Indien vad dem gör för att minska barnarbetet så mycket som möjligt. 

Jonas: ag ska tillsammans med Mattias forska kring barnarbete i Bangalore, vi ska besöka olika myndigheter och organisationer för att få en bättre uppfattning om barnarbete i Indien och i stort. Dessutom ska vi försöka få en bättre inblick i detta främst när vi besöker slumområden.  

Vad har du för förväntningar?
Mattias: Jag har verkligen skyhöga förväntningar på denna resa. Det ska bli riktigt kul att åka dit med trevliga människor och umgås. Sen blir det givetvis också roligt att lära sig mycket om det indiska samhället och varför det ser ut som det gör. Det kommer bli en grym resa!

Jonas: Jag försöker att inte ha så höga förväntningar men är rätt svårt. Dock tror jag att resan kommer att leva upp till dessa förväntningar. 

Jag vill inte att mitt gymnasiearbete bara ska handla om veckorna i Indien, utan också förberedelserna inför resan. Därför har jag valt att göra intervjuer med några elever som ska med, för att ge er en inblick i deras föreberedelser.

Först ut är Annmari, även kallad klassens mamma. Annmari är kanske den allra mest omtänksamma vi har i vår klass, som ser och bryr sig om alla. Därför känns det såklart hur skönt som helst att ha med henne på resan. 

Hur känns det inför resan?
Det känns jättekul! Jag ser verkligen fram emot den, trots att jag inte riktigt fattat att jag ska åka. 

Vad ser du mest fram emot?
Allt! Få se och lära mig nya saker.

Hur har du förberett dig?
Mentalt har jag förberett mig på att jag  i Indien kommer få se saker jag aldrig tidigare har sett, att jag måste vara beredd på att jag egentligen kan få se vad som helst. I övrigt har jag packat med mig saker jag anser vara nödvändigt för den här resan. 

Vad tror du blir jobbigast?
Jobbigast för mig kommer nog vara att jag är tvungen att kliva ur min bekvämlighetszon. Det går inte att ha en dålig inställning eller vara feg, man måste våga! Sen kommer även toabesöken vara jobbiga, haha, men det är något man får ta. 

Vår resa handlar i första hand om att göra vårt gymnasiearbete, vad ska du göra för arbete i Indien?
Jag kommer att göra mitt arbete tillsammans med Olivia och det kommer handla om våra fadderbarn som vi på Lerums Gymnasium tillsammans har. Vårt arbete kommer att gå ut på att vi ska försöka få så många som möjligt att blir engagerade till att vilja bli faddrar. Under resan i Indien kommer vi även att besöka barnhemmet där vi kommer att träffa våra fadderbarn!

Vad har du för förväntningar? 
Mina förväntningar är nog väldigt höga, men jag tror inte att jag kommer bli besviken. 

Tack för hjälpen Annmari!

Våtservetter, handsprit, sårrengöring, bedövningssalva, plåster, olika slags magtabletter, åksjuketabletter, myggmedel och nässpray kommer finnas med i min resväska. Sen ska självklart lite värktabletter, skavsårsplåster och halstabletter även packas ner. Trots att Bangalore är en storstad och säkert har bra apotek, känns det tryggt att ladda upp med produkter hemmifrån som man vet funkar (för det mesta i alla fall). 

Hoppas dock att vi inte ska behöva så mycket användning av något på bilden, framför allt inte magmedicinen...

Eftersom vi faktiskt ska till en helt annan världsdel, med annan kultur och andra bakerier måste vi såklart vaccinera oss mot diverse sjukdomar. För en tid sedan åkte vi in till Cityläkarna i Nordstan för att ta våra vaccinationer. Vi fick rådet att ta spruta mot Hepatit A och B, mot tyfoidfeber samt dricka kolera vaccin. 

Hepatit A och B finns på många platser i världen och någon som blivit smittad blir sjuk under en lång tid. (Hepatit A kan ta upp emot ett år och hepatit B kan i värsta fall blir en kronisk sjukdom.) Hepatit A sprids framförallt via förorenat vatten eller mat som inte blivit tillräckligt tillagad. En smittad person kan sprida sjukdomen vidare via t.ex. dålig handhygien. En månad efter det att man blivit smittad yttrar sig sjukdomen och man drabbas av influenseliknande feber, illamående och förlorad matlust. Detta följs av leverinflammationssymtom- mörk urin, gulaktig ögonvita och hy. Då det inte finns något sätt att behandla sjukdomen måste den läka ut av sig själv. 
Hepatit B däremot smittas via blod, saliv och sexuella kontakter. Så långt som 2-6 månader efter det att viruset intog kroppen yttrar sig sjukdomen. Symtomen liknar de vid hepatit A men 5-10 % av de smittade utvecklar en kronisk form av sjukdomen. Det kan i vissa fall innebära skrumplever eller levercancer. 

Källa: http://www.vaccinportalen.se/vuxen_ungdom/informationOnHepatitAandB.html

Tyfoidfeber 
Bakterien heter Salmonella Typhi och en person som insjuknat måste få sjukhusvård. Sjukdomen kan spridas både mellan människor, men också via förerenat vatten och mat. En sjuk person är smittsam i sex veckor men en obehandlad person kan bära på bakterien längre. 
En sjuk person drabbas av en blodförgiftning vilket skiljer sig från den vanligaste typen av salmonella. I början av sjukdomen får man hög feber, huvudvärk, hosta, muskelvärk och ibland även röda utslad på bålen. Förstoppning är ganska  vanligt i första veckan, följt att diarré i andra veckan. Tyfoidfeber klassas som en allmänfarlig sjukdom och en obehandlad person kan dö av sjukdomen. Sjukdomen handlas med antibiotika. 

http://www.smittskyddsinstitutet.se/sjukdomar/tyfoidfeber/

Kolera
Kolera sprids genom bakterien Vibrio Cholerae och är en mycket allvarlig och eventuellt även dödlig sjukdom om man inte blir behandlad. Det krävs dock en stor smittdos för att sjukdomen ska yttra sig, vilket gör att vissa smittbärare inte insjuknar. En undernärd person eller någon med låg halt saltsyra i magsäcken blir lättare smittad. 
Kolera sprids även den via vatten som förorenats med avloppsvatten eller via skaldjur eller fisk som blivit dåligt tillagad. När någon insjuknat drabbas personen av akut mag- och tarmsyndrom med vattning avföring som kommer i stora mängder. Detta följs av uttorkning som kan bidra till cirkulationskollaps. Allt går fort och på grund av uttorkningen kan man dö inom några timmar. Det går dock att behandla en sjuk person genom att kompensera för den förlorade vätskan och salterna. Det blir även vanligare att man ger riktad antibiotika. 

Källa: http://www.smittskyddsinstitutet.se/sjukdomar/kolera/

Med tanke på hur mycket hemska och läskiga bakterier och sjukdomar det finns i världen, känns det väldigt skönt att vi vaccinerat oss mot dessa sjukdomar så vi kan undvika att någon helt i onödan insjuknar.