Resan till Indien förändrade mitt liv
Nu har det gått några veckor sedan vi återvände till Sverige, Lerum och verkligheten. Jag har kommit tillbaka till mina rutiner igen med allt vad det innebär. Dock har jag förändrats, jag känner det. Något djupt inom mig har förändrats utan att jag egentligen har haft den avsikten.
Jag är tillbaka till mitt vanliga liv, där jag lever som jag alltid gjort. Precis som jag befarade är jag fortfarande samma ytliga människa, jag ska inte blunda för det. Jag bryr mig om vad jag tar på mig för kläder till skolan, jag bryr mig fortfarande hur mycket pengar jag har och jag klagar fortfarande på om skolmaten smakar dåligt en dag. Trots det har resan till Indien ändrat min syn på livet. I vissa avseenden har mina tankegångar förändrats och för det är jag evigt tacksam.
Ta idag som ett exempel, jag rensade garderoben och det blev några påsar med gamla kläder. Tidigare hade jag gett påsarna till mamma och struntat i vad som hänt med dem. Vissa plagg hade jag till och med slängt fastän de var hela och rena. Idag såg processen annorlunda ut. Jag valde varsamt ut de plagg som jag faktiskt aldrig använder längre, slängde endast de kläderna som var trasiga och gav till och med vissa saker en ''andra chans'' att vara kvar i min garderob.
Så här efteråt känner jag en längtan inombords efter att kläderna ska komma till användning. Jag vill att en gammal tröja ska värma en ensam själ i vinterkylan. Men hur gör man? Hur går man till väga? Lägger jag påsarna i en klädinsamling finns det många mellanhänder innan dem når de behövande. Försöker jag på egen hand ge kläderna till personer som ser ut att behöva det vet jag precis hur min kropp kommer att reagera, med skam och obehag. Jag vill inte se någon i ögonen och räcka över en påse kläder, ''Här får du lilla vän''. Det känns fruktansvärt förnedrande. Alla varianter har sina nackdelar, men samtidigt har jag ju en god avsikt!
En sån här sak hade jag aldrig tänk på för några månader sedan... Det känns bra, det känns så fantastiskt bra att jag blivit den människan jag är idag.
Det har växt ett behov inom mig. Jag vill hjälpa människor. Jag vill hjälpa andra till ett bättre liv. Jag vill se vad lilla jag kan förändra. Sedan vi kom hem har jag gråtit i förtvivlan för att jag känt mig så hjälplös. Trots att vi inte kunde hjälpa överdrivet mycket på plats i Indien så kunde man i varje fall vara närvarande. Vi kunde ge människorna hopp om framtiden. Hemma i Sverige kan jag inte göra något för dem...
Dock går det ju faktiskt att göra något. Kanske inte specifikt hjälpa barn i Bangalores slumområde, men man kan göra skillnad i världen. Ge familjen julklappar från Röda Korset eller andra organisationer som ger människor i kris den hjälp de behöver. Lägg lite växel om du ser en insamlingsbössa någonstans. Köp ett Rosa Band till dig själv och någon du tycker om.
Det jobbigaste av allt tycker jag är att jag inte kan hjälpa alla. Jag vill hjälpa folk med cancer lika mycket som människor i krisddrabbade länder, men det är trots allt så att ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Jag är tillbaka till mitt vanliga liv, där jag lever som jag alltid gjort. Precis som jag befarade är jag fortfarande samma ytliga människa, jag ska inte blunda för det. Jag bryr mig om vad jag tar på mig för kläder till skolan, jag bryr mig fortfarande hur mycket pengar jag har och jag klagar fortfarande på om skolmaten smakar dåligt en dag. Trots det har resan till Indien ändrat min syn på livet. I vissa avseenden har mina tankegångar förändrats och för det är jag evigt tacksam.
Ta idag som ett exempel, jag rensade garderoben och det blev några påsar med gamla kläder. Tidigare hade jag gett påsarna till mamma och struntat i vad som hänt med dem. Vissa plagg hade jag till och med slängt fastän de var hela och rena. Idag såg processen annorlunda ut. Jag valde varsamt ut de plagg som jag faktiskt aldrig använder längre, slängde endast de kläderna som var trasiga och gav till och med vissa saker en ''andra chans'' att vara kvar i min garderob.
Så här efteråt känner jag en längtan inombords efter att kläderna ska komma till användning. Jag vill att en gammal tröja ska värma en ensam själ i vinterkylan. Men hur gör man? Hur går man till väga? Lägger jag påsarna i en klädinsamling finns det många mellanhänder innan dem når de behövande. Försöker jag på egen hand ge kläderna till personer som ser ut att behöva det vet jag precis hur min kropp kommer att reagera, med skam och obehag. Jag vill inte se någon i ögonen och räcka över en påse kläder, ''Här får du lilla vän''. Det känns fruktansvärt förnedrande. Alla varianter har sina nackdelar, men samtidigt har jag ju en god avsikt!
En sån här sak hade jag aldrig tänk på för några månader sedan... Det känns bra, det känns så fantastiskt bra att jag blivit den människan jag är idag.
Det har växt ett behov inom mig. Jag vill hjälpa människor. Jag vill hjälpa andra till ett bättre liv. Jag vill se vad lilla jag kan förändra. Sedan vi kom hem har jag gråtit i förtvivlan för att jag känt mig så hjälplös. Trots att vi inte kunde hjälpa överdrivet mycket på plats i Indien så kunde man i varje fall vara närvarande. Vi kunde ge människorna hopp om framtiden. Hemma i Sverige kan jag inte göra något för dem...
Dock går det ju faktiskt att göra något. Kanske inte specifikt hjälpa barn i Bangalores slumområde, men man kan göra skillnad i världen. Ge familjen julklappar från Röda Korset eller andra organisationer som ger människor i kris den hjälp de behöver. Lägg lite växel om du ser en insamlingsbössa någonstans. Köp ett Rosa Band till dig själv och någon du tycker om.
Det jobbigaste av allt tycker jag är att jag inte kan hjälpa alla. Jag vill hjälpa folk med cancer lika mycket som människor i krisddrabbade länder, men det är trots allt så att ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Jag tror de var i dessa ögonblick och möten som allt förändrades...
Tack!
Jag vet att jag skrev extremt dåligt de sista dagarna i Indien men jag ville mest bara ta in allt och njuta till fullo. Dessutom gjorde vi inte särskilt mycket. Dagarna spenderades på skolans tak i solen samt i olika shoppingcentrum för att inhandla de sista sakerna. Sista kvällen är dock värd att nämnas! Alla eleverna åkte nämligen till U.B City som är ett exklusivt shoppingcenter och åkte upp till våning 16, till Sky Bar. Det var bland det coolaste jag varit med om. Utsikt över hela Bangalore, ett stort dansgolv i skiftande färger och hög musik. Vi käkade middag och dansade tills de stängde (som förövrigt är klockan halv 12 på en fredag haha!). Sista låten som spelades var av Swedish House Mafia, det blev alltså det perfekta avslutet på en fantastisk resa.
Flygresan hem gick snabbt och smidigt och plötligt var vi tillbaka på hemmaplan igen. Alla tjejerna grät när vi åter träffade familjerna och det kändes helt overkligt att tre veckor hade gått sen vi sågs sist! Det var svårt att förstå att allt var över. Resan vi hade sett fram emot så länge var helt plöstligt över och vi skulle tillbaka till verkligheten igen...
Trots att vi är hemma igen är detta inte mitt sista inlägg här. Jag kommer posta några fler inlägg så småningom, bland annat om bröllopet vi var på samt om kvinnorna i Indien. Det kommer vara mer faktabaserat, men trots det hoppas jag inte ni kommer sluta kika in här då och då!
Det jag slutligen vill göra är att säga tack! Tack till Annmari, Olivia, Linda, Felicia, Elias, Carl-Hampus, Mattias och Jonas för att ni har varit det bästa tänkbara resesällskapet och för att vi trots stridigheter har utgjort ett riktigt dreamteam tillsammans. Tack till Karin, Lena, Helene och Tobias för att ni orkade med oss i tre veckor, för att ni både stöttat och pressat oss och helt enkelt varit grymma lärare. Tack till Christ University för er gästvänlighet och förmåga att visa upp Indien och Bangalore ur flera olika vinklar. Tack till våra sponsorer för de stipendium vi fått som i sin tur gjort resan möjlig. Tack till Lerums gymnasium för att ni erbjudit oss denna fantastiska möjlighet att få åka till Indien. Tack till ER, föräldrar, elever, vänner och lärare för att ni läst bloggen varje dag och motiverat mig att hålla igång den.
Tack
Flygresan hem gick snabbt och smidigt och plötligt var vi tillbaka på hemmaplan igen. Alla tjejerna grät när vi åter träffade familjerna och det kändes helt overkligt att tre veckor hade gått sen vi sågs sist! Det var svårt att förstå att allt var över. Resan vi hade sett fram emot så länge var helt plöstligt över och vi skulle tillbaka till verkligheten igen...
Trots att vi är hemma igen är detta inte mitt sista inlägg här. Jag kommer posta några fler inlägg så småningom, bland annat om bröllopet vi var på samt om kvinnorna i Indien. Det kommer vara mer faktabaserat, men trots det hoppas jag inte ni kommer sluta kika in här då och då!
Det jag slutligen vill göra är att säga tack! Tack till Annmari, Olivia, Linda, Felicia, Elias, Carl-Hampus, Mattias och Jonas för att ni har varit det bästa tänkbara resesällskapet och för att vi trots stridigheter har utgjort ett riktigt dreamteam tillsammans. Tack till Karin, Lena, Helene och Tobias för att ni orkade med oss i tre veckor, för att ni både stöttat och pressat oss och helt enkelt varit grymma lärare. Tack till Christ University för er gästvänlighet och förmåga att visa upp Indien och Bangalore ur flera olika vinklar. Tack till våra sponsorer för de stipendium vi fått som i sin tur gjort resan möjlig. Tack till Lerums gymnasium för att ni erbjudit oss denna fantastiska möjlighet att få åka till Indien. Tack till ER, föräldrar, elever, vänner och lärare för att ni läst bloggen varje dag och motiverat mig att hålla igång den.
Tack
