Under våra tre veckor besökte vi ett barnhem och organisationen BOSCO under en heldag. Jag vet att jag var knapphändig i min information och tänkte därför gå in mer ingående på hur BOSCO jobbar. 

42% av indiens befolkning består av barn, ett antal av dessa barn hamnar dessvärre i situationer ett barn inte ska behöva befinna sig i. Tacksamt nog finns det i Bangalore 8 center som tar hand om utsatta barn. Enligt FN räknas man som barn tills dagen man fyller 18 år. Alla barn som lever i Bangalore har rätten att komma till Bosco, vare sig det handlar om ett barn som blivit utkastad från sitt hem, har problem i skolan, har svårigheter att komma överrens med sina föräldrar eller lärare, har blivit misshandlad, sexuellt utnyttjad eller rymt hemifrån. Alla barn blir välkomnade till BOSCO med öppna armar.

BOSCO förklarade att de jobbade efter tre ledord: 

• Rescue- rädda barnet från en situation
• Rehabilitate- rehabilitera barnet på barnhemmet
• Reintegrate- sammarbeta och återgå till familjen och det vanliga livet

Det finns 5 olika platser där BOSCO hämtar utsatta barn ifrån, bland annat från tågstationer och slumområden. Trots att 20-40 barn blir omhändetagna varje dag återvänder 80 % till sina familjer efter de första dagarna. Varje år har man hjälpt 7000 behövande barn och genom BOSCO:s arbete har brottligheten minskat i Bangalore.

Att få bevittna en organisation som lägger fokus på vår framtiden- barnen, var fantastiskt. De ansvariga som vi träffade brann för sitt jobb och gick helhjärtat in för att hjälpa alla de barn som på ett eller annat sätt hamnat fel i livet. I ett land med så pass många invånare som Indien tycker jag det är storartat att tänka på barnens välmående. Att få leka med barnen och se i deras ögon att det fanns en nyväckt livsglöd gjorde mig varm i hjärtat. Att volontärarbeta med barn på en organisation som BOSCO tror jag hade varit nyttigt för mig och något jag helt klart hade kunnat tänka mig. Att se barn bli utsatta för våld eller som på något annat sätt fått en dålig start i livet skulle jag säga är bland det värsta som finns. Unga, oskyldiga människor som på grund av samhället eller vuxna människor blir felbehandlade är svårt att bevittna men skulle innebära fullständig förödelse om man blundade för det. Därför hade jag velat hjälpa till då jag tror att det hade varit en underbar känsla att få ta hand om behövande barn och ge dem den hjälp och det stöd dem behöver. Det skulle vara en tuff utmaning men som skulle ge lärdom för livet. 

Under projektveckan åkte jag, tillsammans med Elias, Helené och de indiska eleverna Chetan, Caroline och Akshara på ett hinduistiskt bröllop. Jag tänkte därför berätta mer ingående vad vi fick vara med om!

När vi äntrade lokalen blev vi minst sagt hjärtligt välkomnade. Alla tyckte det var väldigt spännande med utlänska gäster. Alla blev målade med en röd prick i pannan och vi satte oss för att iakta vigseln. 
Vid ett traditionellt kristet bröllop står bruden tillsammans med sin brudgum vid altaret när de vigs. Vid ett hinduistiskt bröllop däremot står hela familjen vid altaret då ett bröllop inte endast handlar om att två människor ingår ett äktenskap, utan också att två familjer blir till en.

Jag uppfattade vigseln som väldigt rörig, kanske på grund av att den skiljer sig i nästan alla avseenden från Svergies kyrkobröllop. I Sverige anländer gästerna på en bestämd tid och vigseln sker under största möjliga tystnad för att all uppmärksamhet ska läggas på brudparet. I Indien däremot pågår vigseln under flera timmar och gästerna kommer och går som de vill. I bakre delen av lokalen sitter ett band och spelar hög musik och gästerna går runt och minglar med varandra under tiden.

Tidigt på morgonen tänds en eld som paret sedan går runt. Varje varv står för något, t.ex. respekt, visa tillit, kärlek osv. Efter detta startar vigseln. Vigseln handlar först och främst om att brudparet sitter vid altaret och håller varandras händer. Alla gäster ska visa deras välsignelse genom att hälla kokosmjölk över deras händer och därefter strö över ris med kryddor på deras huvuden. Vi ville såklart också göra detta och fångade händelsen på film. Jag lyckades såklart göra fel och tog riset med vänster hand. Att göra detta är samma sak som att ge paret otur i livet, därför fick jag rätta mitt misstag.


I den hinduitiska kulturen är bröllopet extremt viktigt och en händelse som familjerna i princip sparar pengar till från det att barnet föds. Vänner och bekanta från när och fjärran bjuds in vilket slutar med att flera hundra kommer och går under bröllopsdagen. Under sitt bröllop får man chansen att visa sig rik, både genom att arrangera en storslagen fest, men också genom att låta bruden bära massvis med guld runt halsen. För familjer ur den allra rikaste klassen kan bröllop komma att kosta flera hundra tusen, i vissa fall miljoner. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var lite osmakligt att de rika la förmögenheter på sina bröllop istället för att ge delar av pengarna till behövande i det indiska samhället. 
Den familj som vi fick träffa var inte brahmer, alltså finns det familjer som lägger mer pengar på sitt bröllop men det var kul att se hur en ''medelklass'' familj firar sitt bröllop. 

Arrangerade äktenskap är vanligt förekommande. Skulle två personer ur olika kast finna varandra är det ändå föräldrarna som bestämmer i slutändan (i de flesta fallen, finns såklart undantag.) Alltså ska helst brahmer gifta sig med brahmer osv. Bröllopet vi var på var även det arrangerat och när vi pratade med kvinnans pappa förstod han inte varför vi ifrågasatte det. Bruden och grudgummen hade trots allt fått chans att lära känna varandra och fick flera månader på sig att känna efter om det skulle fungera. Enligt pappan fick kvinnan eller mannen kräva en annan partner, men om detta var hela sanningen vet jag inte. Eftersom brudparet var fullt upptagna med att ta emot lyckoönskningar från gästerna kunde vi inte fråga dem om detta, tyvärr. 

Jag vet inte om det var Chetan, Caroline eller Akshara som berättade, men jag tyckte det var intressant i vilket fall som helst. I indien är skilsmässosiffrorna låga då man i första hand försöker lösa problem som uppstår. Eftersom man vid sitt bröllop lovar att leva resten av livet tillsammans försöker man prata ut vid eventuella konflikter istället för att ge upp relationen. Det kan dock vara bra att veta att det är svårt att få ut skilsmässa i Indien. 
Det hade varit intressant att veta hur skilsmässosiffrorna hade sett ut om det hade varit lika lätt att separera som det är i Svergie. Är verkligen Indien bättre på att lösa konflikter i jämförelse med andra länder eller gömmer dem sig bara bakom ett strikt system?

Två andra saker som skiljer sig från ett svensk bröllop var att dem istället för att utbyta ringar som visar på äktenskapet till varandra hänger de istället en kedje runt varandras halsar. Denna kedja ska bäras hela livet.
Istället för att ha en mottagning efter vigseln pågick en lunch under tiden. Gästerna kom till lokalen när det passade dem, hälsade på brudparet och gav sin välsignelse, sedan gick man till en annan lokal där mat väntade. Alltså åt alla på olika tider, som ett rullande schema. Vi satte oss på bänkar med varsitt stort bananlöv framför oss. Sedan kom personalen fram och slängde på flera olika rätter på lövet som man sedan såklart skulle äta med händerna. För mig kändes detta så himla opersonligt och tråkigt. Maten blev inte en social grej som det blir vid middagar utan jag fick känslan av att det handlade om att gästerna skulle få mat i magen. 

Till sist fick alla gästerna var sin påse med brudparets namn på, med en kokosnöt och lite godis i!
Jag tyckte det var så himla roligt att få vara med om detta och är så tacksam att Christ Univerity kunde fixa denna upplevelse till oss. Det fanns en fotograf på plats som filmade hela bröllopet. Vi var med flera gånger och det hade varit roligt om kvinnan och mannen tittar tillbaka på filmen och blir lite stolta att det fanns svenskar på plats. Bröllopsfilmen är en sån sak som följer med gifta par hela livet och som visas upp för nya och gamla vänner gång på gång.

Det känns häftigt att kunna bocka av att gå på ett hinduistiskt bröllop i Indien. Att se hur olika kulturer och religioner firar sina traditioner är spännande och denna händelse kommer jag bära med mig hela livet.  

Det känns overkligt att vi var i Indien för knappt fyra månader sedan. Nu är det mars och hela resan ska bli till ett arbete som ska betygsättas. Dock är inte resan för mig endast ett arbete som kan ge mig intyg att jag klarat gymnasiet och att jag är redo för högskolan. Det är en resa som har öppnat upp min syn på livet och som gett mig mer förståelse för andra människor. Jag har fått perspektiv. Jag har fått se svart på vitt att världen inte är rättvis. Jag har vuxit i mig själv och insett att pengar inte är allt, starka relationer fyllda av kärlek är viktigare än allt annat. I Indien blev det bekräftat, hur lite pengar och matriella föremål en familj än hade, så såg man att de klarade sig, de överlevde på varandras kärlek. 

Kärlek och omtanke gjorde även att vi klarade resan, eleverna. Med hjälp av varandra kämpade vi oss igenom de allra tuffaste stunderna. Bandet vi har till varandra efteråt är speciellt. En utbytande blick kan säga så mycket- det är häftigt. Vi har på något sätt en unik relation till varandra, utifrån kan den verka normal, men tillsammans har vi upplevt och fått bevittna de allra svåraste, finaste, gladaste, mest hjärtkrossande händelserna. 
När vi träffas igen om 20 år, tror jag, trots att livet ser helt annorlunda ut från idag, att vi nio kommer prata om Indien. Vi kommer minnas tillbaka på de tre veckorna som förändrade så mycket, och  vi kommer vara tacksamma. Tacksamma att just vi fick vara med på resan.