Det känns overkligt att vi var i Indien för knappt fyra månader sedan. Nu är det mars och hela resan ska bli till ett arbete som ska betygsättas. Dock är inte resan för mig endast ett arbete som kan ge mig intyg att jag klarat gymnasiet och att jag är redo för högskolan. Det är en resa som har öppnat upp min syn på livet och som gett mig mer förståelse för andra människor. Jag har fått perspektiv. Jag har fått se svart på vitt att världen inte är rättvis. Jag har vuxit i mig själv och insett att pengar inte är allt, starka relationer fyllda av kärlek är viktigare än allt annat. I Indien blev det bekräftat, hur lite pengar och matriella föremål en familj än hade, så såg man att de klarade sig, de överlevde på varandras kärlek. 

Kärlek och omtanke gjorde även att vi klarade resan, eleverna. Med hjälp av varandra kämpade vi oss igenom de allra tuffaste stunderna. Bandet vi har till varandra efteråt är speciellt. En utbytande blick kan säga så mycket- det är häftigt. Vi har på något sätt en unik relation till varandra, utifrån kan den verka normal, men tillsammans har vi upplevt och fått bevittna de allra svåraste, finaste, gladaste, mest hjärtkrossande händelserna. 
När vi träffas igen om 20 år, tror jag, trots att livet ser helt annorlunda ut från idag, att vi nio kommer prata om Indien. Vi kommer minnas tillbaka på de tre veckorna som förändrade så mycket, och  vi kommer vara tacksamma. Tacksamma att just vi fick vara med på resan.