Under våra tre veckor besökte vi ett barnhem och organisationen BOSCO under en heldag. Jag vet att jag var knapphändig i min information och tänkte därför gå in mer ingående på hur BOSCO jobbar. 

42% av indiens befolkning består av barn, ett antal av dessa barn hamnar dessvärre i situationer ett barn inte ska behöva befinna sig i. Tacksamt nog finns det i Bangalore 8 center som tar hand om utsatta barn. Enligt FN räknas man som barn tills dagen man fyller 18 år. Alla barn som lever i Bangalore har rätten att komma till Bosco, vare sig det handlar om ett barn som blivit utkastad från sitt hem, har problem i skolan, har svårigheter att komma överrens med sina föräldrar eller lärare, har blivit misshandlad, sexuellt utnyttjad eller rymt hemifrån. Alla barn blir välkomnade till BOSCO med öppna armar.

BOSCO förklarade att de jobbade efter tre ledord: 

• Rescue- rädda barnet från en situation
• Rehabilitate- rehabilitera barnet på barnhemmet
• Reintegrate- sammarbeta och återgå till familjen och det vanliga livet

Det finns 5 olika platser där BOSCO hämtar utsatta barn ifrån, bland annat från tågstationer och slumområden. Trots att 20-40 barn blir omhändetagna varje dag återvänder 80 % till sina familjer efter de första dagarna. Varje år har man hjälpt 7000 behövande barn och genom BOSCO:s arbete har brottligheten minskat i Bangalore.

Att få bevittna en organisation som lägger fokus på vår framtiden- barnen, var fantastiskt. De ansvariga som vi träffade brann för sitt jobb och gick helhjärtat in för att hjälpa alla de barn som på ett eller annat sätt hamnat fel i livet. I ett land med så pass många invånare som Indien tycker jag det är storartat att tänka på barnens välmående. Att få leka med barnen och se i deras ögon att det fanns en nyväckt livsglöd gjorde mig varm i hjärtat. Att volontärarbeta med barn på en organisation som BOSCO tror jag hade varit nyttigt för mig och något jag helt klart hade kunnat tänka mig. Att se barn bli utsatta för våld eller som på något annat sätt fått en dålig start i livet skulle jag säga är bland det värsta som finns. Unga, oskyldiga människor som på grund av samhället eller vuxna människor blir felbehandlade är svårt att bevittna men skulle innebära fullständig förödelse om man blundade för det. Därför hade jag velat hjälpa till då jag tror att det hade varit en underbar känsla att få ta hand om behövande barn och ge dem den hjälp och det stöd dem behöver. Det skulle vara en tuff utmaning men som skulle ge lärdom för livet. 

Under projektveckan åkte jag, tillsammans med Elias, Helené och de indiska eleverna Chetan, Caroline och Akshara på ett hinduistiskt bröllop. Jag tänkte därför berätta mer ingående vad vi fick vara med om!

När vi äntrade lokalen blev vi minst sagt hjärtligt välkomnade. Alla tyckte det var väldigt spännande med utlänska gäster. Alla blev målade med en röd prick i pannan och vi satte oss för att iakta vigseln. 
Vid ett traditionellt kristet bröllop står bruden tillsammans med sin brudgum vid altaret när de vigs. Vid ett hinduistiskt bröllop däremot står hela familjen vid altaret då ett bröllop inte endast handlar om att två människor ingår ett äktenskap, utan också att två familjer blir till en.

Jag uppfattade vigseln som väldigt rörig, kanske på grund av att den skiljer sig i nästan alla avseenden från Svergies kyrkobröllop. I Sverige anländer gästerna på en bestämd tid och vigseln sker under största möjliga tystnad för att all uppmärksamhet ska läggas på brudparet. I Indien däremot pågår vigseln under flera timmar och gästerna kommer och går som de vill. I bakre delen av lokalen sitter ett band och spelar hög musik och gästerna går runt och minglar med varandra under tiden.

Tidigt på morgonen tänds en eld som paret sedan går runt. Varje varv står för något, t.ex. respekt, visa tillit, kärlek osv. Efter detta startar vigseln. Vigseln handlar först och främst om att brudparet sitter vid altaret och håller varandras händer. Alla gäster ska visa deras välsignelse genom att hälla kokosmjölk över deras händer och därefter strö över ris med kryddor på deras huvuden. Vi ville såklart också göra detta och fångade händelsen på film. Jag lyckades såklart göra fel och tog riset med vänster hand. Att göra detta är samma sak som att ge paret otur i livet, därför fick jag rätta mitt misstag.


I den hinduitiska kulturen är bröllopet extremt viktigt och en händelse som familjerna i princip sparar pengar till från det att barnet föds. Vänner och bekanta från när och fjärran bjuds in vilket slutar med att flera hundra kommer och går under bröllopsdagen. Under sitt bröllop får man chansen att visa sig rik, både genom att arrangera en storslagen fest, men också genom att låta bruden bära massvis med guld runt halsen. För familjer ur den allra rikaste klassen kan bröllop komma att kosta flera hundra tusen, i vissa fall miljoner. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var lite osmakligt att de rika la förmögenheter på sina bröllop istället för att ge delar av pengarna till behövande i det indiska samhället. 
Den familj som vi fick träffa var inte brahmer, alltså finns det familjer som lägger mer pengar på sitt bröllop men det var kul att se hur en ''medelklass'' familj firar sitt bröllop. 

Arrangerade äktenskap är vanligt förekommande. Skulle två personer ur olika kast finna varandra är det ändå föräldrarna som bestämmer i slutändan (i de flesta fallen, finns såklart undantag.) Alltså ska helst brahmer gifta sig med brahmer osv. Bröllopet vi var på var även det arrangerat och när vi pratade med kvinnans pappa förstod han inte varför vi ifrågasatte det. Bruden och grudgummen hade trots allt fått chans att lära känna varandra och fick flera månader på sig att känna efter om det skulle fungera. Enligt pappan fick kvinnan eller mannen kräva en annan partner, men om detta var hela sanningen vet jag inte. Eftersom brudparet var fullt upptagna med att ta emot lyckoönskningar från gästerna kunde vi inte fråga dem om detta, tyvärr. 

Jag vet inte om det var Chetan, Caroline eller Akshara som berättade, men jag tyckte det var intressant i vilket fall som helst. I indien är skilsmässosiffrorna låga då man i första hand försöker lösa problem som uppstår. Eftersom man vid sitt bröllop lovar att leva resten av livet tillsammans försöker man prata ut vid eventuella konflikter istället för att ge upp relationen. Det kan dock vara bra att veta att det är svårt att få ut skilsmässa i Indien. 
Det hade varit intressant att veta hur skilsmässosiffrorna hade sett ut om det hade varit lika lätt att separera som det är i Svergie. Är verkligen Indien bättre på att lösa konflikter i jämförelse med andra länder eller gömmer dem sig bara bakom ett strikt system?

Två andra saker som skiljer sig från ett svensk bröllop var att dem istället för att utbyta ringar som visar på äktenskapet till varandra hänger de istället en kedje runt varandras halsar. Denna kedja ska bäras hela livet.
Istället för att ha en mottagning efter vigseln pågick en lunch under tiden. Gästerna kom till lokalen när det passade dem, hälsade på brudparet och gav sin välsignelse, sedan gick man till en annan lokal där mat väntade. Alltså åt alla på olika tider, som ett rullande schema. Vi satte oss på bänkar med varsitt stort bananlöv framför oss. Sedan kom personalen fram och slängde på flera olika rätter på lövet som man sedan såklart skulle äta med händerna. För mig kändes detta så himla opersonligt och tråkigt. Maten blev inte en social grej som det blir vid middagar utan jag fick känslan av att det handlade om att gästerna skulle få mat i magen. 

Till sist fick alla gästerna var sin påse med brudparets namn på, med en kokosnöt och lite godis i!
Jag tyckte det var så himla roligt att få vara med om detta och är så tacksam att Christ Univerity kunde fixa denna upplevelse till oss. Det fanns en fotograf på plats som filmade hela bröllopet. Vi var med flera gånger och det hade varit roligt om kvinnan och mannen tittar tillbaka på filmen och blir lite stolta att det fanns svenskar på plats. Bröllopsfilmen är en sån sak som följer med gifta par hela livet och som visas upp för nya och gamla vänner gång på gång.

Det känns häftigt att kunna bocka av att gå på ett hinduistiskt bröllop i Indien. Att se hur olika kulturer och religioner firar sina traditioner är spännande och denna händelse kommer jag bära med mig hela livet.  

Det känns overkligt att vi var i Indien för knappt fyra månader sedan. Nu är det mars och hela resan ska bli till ett arbete som ska betygsättas. Dock är inte resan för mig endast ett arbete som kan ge mig intyg att jag klarat gymnasiet och att jag är redo för högskolan. Det är en resa som har öppnat upp min syn på livet och som gett mig mer förståelse för andra människor. Jag har fått perspektiv. Jag har fått se svart på vitt att världen inte är rättvis. Jag har vuxit i mig själv och insett att pengar inte är allt, starka relationer fyllda av kärlek är viktigare än allt annat. I Indien blev det bekräftat, hur lite pengar och matriella föremål en familj än hade, så såg man att de klarade sig, de överlevde på varandras kärlek. 

Kärlek och omtanke gjorde även att vi klarade resan, eleverna. Med hjälp av varandra kämpade vi oss igenom de allra tuffaste stunderna. Bandet vi har till varandra efteråt är speciellt. En utbytande blick kan säga så mycket- det är häftigt. Vi har på något sätt en unik relation till varandra, utifrån kan den verka normal, men tillsammans har vi upplevt och fått bevittna de allra svåraste, finaste, gladaste, mest hjärtkrossande händelserna. 
När vi träffas igen om 20 år, tror jag, trots att livet ser helt annorlunda ut från idag, att vi nio kommer prata om Indien. Vi kommer minnas tillbaka på de tre veckorna som förändrade så mycket, och  vi kommer vara tacksamma. Tacksamma att just vi fick vara med på resan.

Nu har det gått några veckor sedan vi återvände till Sverige, Lerum och verkligheten. Jag har kommit tillbaka till mina rutiner igen med allt vad det innebär. Dock har jag förändrats, jag känner det. Något djupt inom mig har förändrats utan att jag egentligen har haft den avsikten.

Jag är tillbaka till mitt vanliga liv, där jag lever som jag alltid gjort. Precis som jag befarade är jag fortfarande samma ytliga människa, jag ska inte blunda för det. Jag bryr mig om vad jag tar på mig för kläder till skolan, jag bryr mig fortfarande hur mycket pengar jag har och jag klagar fortfarande på om skolmaten smakar dåligt en dag. Trots det har resan till Indien ändrat min syn på livet. I vissa avseenden har mina tankegångar förändrats och för det är jag evigt tacksam.

Ta idag som ett exempel, jag rensade garderoben och det blev några påsar med gamla kläder. Tidigare hade jag gett påsarna till mamma och struntat i vad som hänt med dem. Vissa plagg hade jag till och med slängt fastän de var hela och rena. Idag såg processen annorlunda ut. Jag valde varsamt ut de plagg som jag faktiskt aldrig använder längre, slängde endast de kläderna som var trasiga och gav till och med vissa saker en ''andra chans'' att vara kvar i min garderob.

Så här efteråt känner jag en längtan inombords efter att kläderna ska komma till användning. Jag vill att en gammal tröja ska värma en ensam själ i vinterkylan. Men hur gör man? Hur går man till väga? Lägger jag påsarna i en klädinsamling finns det många mellanhänder innan dem når de behövande. Försöker jag på egen hand ge kläderna till personer som ser ut att behöva det vet jag precis hur min kropp kommer att reagera, med skam och obehag. Jag vill inte se någon i ögonen och räcka över en påse kläder, ''Här får du lilla vän''. Det känns fruktansvärt förnedrande. Alla varianter har sina nackdelar, men samtidigt har jag ju en god avsikt!
En sån här sak hade jag aldrig tänk på för några månader sedan... Det känns bra, det känns så fantastiskt bra att jag blivit den människan jag är idag.

Det har växt ett behov inom mig. Jag vill hjälpa människor. Jag vill hjälpa andra till ett bättre liv. Jag vill se vad lilla jag kan förändra. Sedan vi kom hem har jag gråtit i förtvivlan för att jag känt mig så hjälplös. Trots att vi inte kunde hjälpa överdrivet mycket på plats i Indien så kunde man i varje fall vara närvarande. Vi kunde ge människorna hopp om framtiden. Hemma i Sverige kan jag inte göra något för dem...

Dock går det ju faktiskt att göra något. Kanske inte specifikt hjälpa barn i Bangalores slumområde, men man kan göra skillnad i världen. Ge familjen julklappar från Röda Korset eller andra organisationer som ger människor i kris den hjälp de behöver. Lägg lite växel om du ser en insamlingsbössa någonstans. Köp ett Rosa Band till dig själv och någon du tycker om.
Det jobbigaste av allt tycker jag är att jag inte kan hjälpa alla. Jag vill hjälpa folk med cancer lika mycket som människor i krisddrabbade länder, men det är trots allt så att ingen kan göra allt, men alla kan göra något. 

 

Jag vet att jag skrev extremt dåligt de sista dagarna i Indien men jag ville mest bara ta in allt och njuta till fullo. Dessutom gjorde vi inte särskilt mycket. Dagarna spenderades på skolans tak i solen samt i olika shoppingcentrum för att inhandla de sista sakerna. Sista kvällen är dock värd att nämnas! Alla eleverna åkte nämligen till U.B City som är ett exklusivt shoppingcenter och åkte upp till våning 16, till Sky Bar. Det var bland det coolaste jag varit med om. Utsikt över hela Bangalore, ett stort dansgolv i skiftande färger och hög musik. Vi käkade middag och dansade tills de stängde (som förövrigt är klockan halv 12 på en fredag haha!). Sista låten som spelades var av Swedish House Mafia, det blev alltså det perfekta avslutet på en fantastisk resa. 

Flygresan hem gick snabbt och smidigt och plötligt var vi tillbaka på hemmaplan igen. Alla tjejerna grät när vi åter träffade familjerna och det kändes helt overkligt att tre veckor hade gått sen vi sågs sist! Det var svårt att förstå att allt var över. Resan vi hade sett fram emot så länge var helt plöstligt över och vi skulle tillbaka till verkligheten igen... 

Trots att vi är hemma igen är detta inte mitt sista inlägg här. Jag kommer posta några fler inlägg så småningom, bland annat om bröllopet vi var på samt om kvinnorna i Indien. Det kommer vara mer faktabaserat, men trots det hoppas jag inte ni kommer sluta kika in här då och då!

Det jag slutligen vill göra är att säga tack! Tack till Annmari, Olivia, Linda, Felicia, Elias, Carl-Hampus, Mattias och Jonas för att ni har varit det bästa tänkbara resesällskapet och för att vi trots stridigheter har utgjort ett riktigt dreamteam tillsammans. Tack till Karin, Lena, Helene och Tobias för att ni orkade med oss i tre veckor, för att ni både stöttat och pressat oss och helt enkelt varit grymma lärare. Tack till Christ University för er gästvänlighet och förmåga att visa upp Indien och Bangalore ur flera olika vinklar. Tack till våra sponsorer för de stipendium vi fått som i sin tur gjort resan möjlig. Tack till Lerums gymnasium för att ni erbjudit oss denna fantastiska möjlighet att få åka till Indien. Tack till ER, föräldrar, elever, vänner och lärare för att ni läst bloggen varje dag och motiverat mig att hålla igång den.

Tack 

 

På eftermiddagen åkte vi tjejer till vår stora lycka till shoppingcentret Phoenix. Vi gick runt i några timmar och handlade massor av julklappar och saker till oss själva. 

Imorgon, efter att vi besökt världens största Hari Krishna tempel ska alla åka till Phoenix återigen och shoppa ännu mer haha! Det gäller att passa på när det är halva priset i jämförelse med Sverige.

 

 

Idag tog vi faktiskt sovmorgon till klockan 10 och spenderade sedan timmarna innan lunch på taket i solen. Det var mellan 25-30 grader och vi njöt verkligen, speciellt med vetskapen om att det är minusgrader hemma i Sverige. 

 

På eftermiddagen gick alla elever till shoppingcentret för att fixa våra tröjor till Swedish Night imorgon. Efter mycket strul löste det sig tillslut så imorgon kommer alla bära vita swedish house mafia t-shirtar på scen. Ja, för imorgon är alltså swedish night (eller rättare day med tanke på att det är klockan 9 på morgonen). Då ska vi, efter egen tolkning, visa upp vår svenska kultur. I våra tröjor ska vi bland annat tåga in till låten One av Swedish house mafia, dansa små grodorna och gå ett luciatåg! Vi trodde detta skulle vara för några hundra personer, men inte då. Hela Christ junior collage, ca. 2000 personer ska kolla! På grund av detta har vi lagt hela vår eftermiddag på att träna på vårt uppträdande för att det ska bli så bra som möjligt. Det känns rätt nervöst men vi kommer aldrig träffa dessa människor igen så imorgon kör vi all in. 

Önska oss lycka till! 

När jag planerade mitt gymnasiearbete fanns det i min frågeställning hur vida Indien är ett segregerat samhälle eller om det endast är en uppmålad bild som media har gett oss. Nu har vi varit här i två veckor och fått besöka både slumområde och storstad, hur har jag uppfattat samhället? Är det uppdelat i klasser, följs fina kvarter av fallfärdiga plåthus?

 

Det jag främst har lagt märke till är just det faktum att slumområdena ligger mitt i det välmående samhället. Vi har besökt Janaki ram slum och Nagar slum och båda gångerna har vi kört genom finare kvarter och en utvecklad medelklass, så plötsligt stannar bussen och vi är framme. Det är som att befolkningen i slummen är bortglömd, eller rättare sagt, alla är medvetna om att de finns, men ingen är villig att hjälpa till. 

 

Dagarna innan vi åkte till Kolar Village bodde vi hemma hos de indiska studenterna och vi fick se hur deras levnadsstandard var. Alla bodde fint vilket nog gjorde att vi fick upp ögonen ännu mer för vilket segregerat samhälle Indien är. Från att sova i en rum med dubbelsäng, wifi och egen toalett, till att se 6 människor på landet bo i en hydda lika stor som vårt badrum hos Caroline, i sin tro att alla människor lever i byar, precis som dem. Helt ovetandes om hur världen ser ut och vad som finns utanför deras by. 

 

Något som jag reagerade stark på var när vi var på bröllopet igår och de indiska studenterna berättade hur mycket pengar man spenderar på den dagen. Den allra rikaste delen i samhället lägger flera miljoner på sitt bröllop då det är ett sätt att visa upp sina pengar och sin makt. Jag tycker det är så provocerande att man "måste" bjuda hundratals människor och hänga på sig så mycket guld som möjligt runt halsen för att få status och respekt. Hur kan man ha mage att göra så när det finns så många människor som lever utan någonting alls, utan mat och rent vatten? Varför inte lägga pengarna på något vettigt och rädda liv istället. 

 

Indien är långt ifrån färdigutvecklat och dessvärre kan man inte förändra mentaliteten över en natt. Jag hoppas dock att framtiden är ljusare och att tankarna om kastsystem en dag försvinner helt och hållet...

 

 

Igår, innan vi åkte hem från Kolar hjälpte vi en familj med deras jordbruk. Vi la vattenledningar i jorden och rensade ogräs. Rätt tråkigt arbete egentligen men det känns ju samtidigt bra att hjälpa till. Resan hem till Bangalore gick nästan dubbelt så snabbt som till Kolar och efter att vi fått rum på skolans Guest house och en varm dusch gick alla elever och åt på en italiensk restaurang tillsammans! Bra dag helt enkelt. 

 

Idag började projektdagarna som pågår fram till onsdag. Vårt största mål med Indienresan är ju faktiskt vårt gymnasiearbete och nu är det dags att ta tag i det på riktigt. I Sverige skrev vi en projektplan som även översattes till engelska och skickades till skolan i Indien. Utifrån dem har lärare och elever på Christ junior collage planerat och bokat  in olika studiebesök åt oss. Jag var inställd på att följa med Annmari och Olivia till slummen för att hälsa på våra fadderbarn då jag hade skrivit det som en önskan i min projektplan. Det blev dock så långt ifrån vad jag hade tänkt. Jag, Elias och Heléne åkte nämligen tillsammans med Chetan, Caroline och Akshara till ett indiskt bröllop. Elias gymnasiearbete handlar om arrangerade äktenskap så det passade honom perfekt och jag fick vara med om en riktigt rolig upplevelse som jag kommer skriva ett separat inlägg om senare!

 

På eftermiddagen åkte vår lilla grupp till ett shoppingcentrer som heter Phoenix och ligger en knapp timma från skolan. Det fanns så mycket bra affärer att jag bara hann gå in i tre stycken innan vi behövde åka hem igen... Tur att hela fredagen är tillägnad just shopping, då ska alla tjejerna åka dit. Längtar! 

 

 

Inatt hade vi enligt Karin snarkfest. Alla låg och snarkade ihop som en synkroniserad kör. Morgonen började i alla fall på en skola i en grannby, vi mötte barnen och fick bland annat höra deras visioner inför framtiden. I Sverige drömmer barn om att bli fotbollsproffs eller skådespelare, men i byn skulle de bli läkare, lärare eller ingenjörer. De har så skilda syner på livet och har växt upp i så olika miljöer. Jag tror CSA:s arbete genom att skicka just lärare och läkare har inspirerat dem och fått de att inse att de kan göra skillnad. Väldigt fint och framförallt viktigt om ni frågar mig. 

 

Timmarna innan lunch åkte vi till en by som låg så långt bort man kunde köra i princip. Man hade till och med slutat med busskommunikation för att vägen var så dålig och ingen hade behov av det. Efter en rundtur i byn fick vi hjälpa till med att fixa till uppfarten till aktivitets centret för barnen. De hade klagat på ont i fötterna av stenarna och på alla kryp i gräset, så vi hackade och rensade bort gräset och la sand på. Det blev riktig bra och invånarna sa att de verkligen uppskattade vårt arbete. Väldigt mycket svettigare men med ett bättre samvete smakade lunchen ovanligt bra. 

 

Efter många timmar i värmen somnade flera av oss för att orka med kvällspasset. Det blev en väldig glad kväll eftersom vi fick leka med barn hela tiden. Jag har aldrig varit med om gladare barn, när vi anlände till byn sprang nämligen en hel hög med barn rakt emot oss med leenden upp till öronen. Ibland känns det som att vi är med i en film, allt känns så himla overkligt, vi får vara med om så unika grejer. 

Vi lekte lekar, lärde de danser och fick lära oss det lokala språkets alfabet tills det blev mörkt och vi behövde åka tillbaka för att äta. Hela kvällen har vi varit tillsammans och berättat spökhistorier. Det är en så himla härlig grupp som fungerar bra ihop, som både stöttar och skrattar tillsammans. 

 

Inför Kolarresan var många nervösa inför vad som skulle vänta och vi blev förvarnade med att det skulle blir det värsta vi varit med om. Jag kan hålla med om att jag har sett de mest hjärtskärande sakerna och gråten har suttit långt uppe i halsen flera gånger, men det har fokuserats så mycket på det fantastiska arbete som CSA gör att man ändå har känt att det finns hopp och glädje mitt i allt. 

Det ska dock bli väldigt skönt att åka tillbaka till Bangalore imorgon och äntligen få ta en dusch och känna sig ren igen.

 

Godnatt. 

 

Igår sov jag och olivia vår sista natt hos Caroline och på morgonen var vi med på två lektioner på Christ Junior Collage. Jag gick på engelska och det fanns flera grejer som skilde sig från den svenska skolan och miljön i klassrummet. För det första bestod varje klass av mellan 50-70 elever, de tilltalades inte vid namn utan med en siffra och killar och tjejer satt på varsin sida av klassrummet. Det var kul att se hur olika skolorna kan vara trots att vi alla läser på ungefär samma nivå.

 

På eftermiddagen gjorde vi ett kortare besök i ett slumområde. De fokuserade inte så mycket på att visa oss runt i området (vilket kändes ganska skönt eftersom första besöket i slummen påverkade vårt mående de kommande dagarna) utan på att visa CSA:s arbete, framförallt barnen och det aktivitets centret som de gick till på eftermiddagarna. Det var en positiv upplevelse och själen värmdes av barnens söta sånger. 

 

Dagens citat: 

Barnet: "Vilken kräm använder du?" 

Linda: "Vad då för kräm"

Barnet: "Ja, vad använder du för kräm i ansiktet?"

Linda: "Vad menar du för kräm i ansiktet?

Barnet: "Ja, för att bli så där vit"

Vi besökte en center som jobbade med att utbilda barn i datorkunskap. Vi småpratade lite med barnen och då ställer en liten kille denna fråga till Linda. Så otroligt gulligt!

Idag bar det av till Kolar Village, en landsbygd 3-4 timmar utanför Bangalore. Vi bor i en gammal idrottshall som numera används som ett slag kontor för CSA:s arbete i Kolar. Vi vilade faktiskt i flera timmar när vi kom fram vilket var helt fantastiskt skönt! Sent på eftermiddagen åkte vi till en liten by ca. 30 minuter bort. Jag vet inte riktigt vad man ska kalla området, det klassas ju inte som slum men det var nog inte långt därifrån. Jag tror faktiskt besöket där var det jobbigaste hittills. Första slummen vi besökte tog nog så hårt på mig för att allt var så nytt, det var så otroligt stora skillnader från vad jag är van att se. Även om det var svårt har jag ändå ett positivt minne av besöket eftersom familjerna och framförallt barnen var så glada att se oss. Idag var det så himla jobbigt för det var inte samma positiva andan som vi möttes av. Många kollade konstigt och jag kände mig rent utsagt smutsig. Att gå in i främmande människors hus och se hur litet och knapphändigt de bor gjorde mig äcklad. Det kändes förnedrande mot byborna och inte alls en rolig upplevelse. Självklart är det lärorikt men att deras fattigdom och otur i livet skulle vara någon slags turistattraktion fick mig att få ont i hjärtat. Vi var ju trots allt där för att  få upp ögonen för hur vissa människor i världen lever och för att försöka göra skillnad, men det kändes inte som att invånarna förstod det vilket har gjort att jag fortfarande bär på en stor, tung sten i bröstet...

 

Jag vet inte exakt hur morgondagens schema ser ut men vet i alla fall att vi ska prova att jobba på fältet. Hoppas bara på att det inte hinner bli allt för varmt innan vi kommer ut. 

Nu är det dags att sova, alla, elever som lärare i ett och samma rum. Rätt mysigt faktiskt, förutom att jag redan hör folk som snarkar! 

CSA: "Center for Social Action is a development organization of Christ University where student communities are sensitized on various issues affecting the economically deprived and marginalized sections of the society. Established in 1999, CSA working towards promoting social responsibility values amongst the student community. CSA presently working in 4 urban slum communities and 75 rural communities spred across 3 states.

20 november 2013

 

Idag har varit en rätt lugn dag. Vi spenderade några timmar på Volvo och på eftermiddagen var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom vi bor hemma hos indierna hängde vi med de hela tiden och de tog med oss till en shoppinggata. Jag och Olivia köpte converse för 130kr och på kvällen tog Caroline och Akshara oss till ett spa. Vi tog 30 minuter rygg och axelmassage och 20 minuter fotmassage och fick betala 200kr var!! Vi kände oss som nya människor efteråt förutom att våra myggbett (?) började klia ännu mer. Våra fötter är svullna av alla bett och vissa har blivit infekterade, ska kolla med Heléne (skolsköterskan) imorgon om det är vanliga myggbett eller om det är något konstigt...

 

Imorgon bitti ska vi först vara med på en lektion på Christ Junior Collage (jag, Olivia och Annmari ska på engelska) och sedan åka till slummen igen, får hoppas att det blir en lika glad upplevelse som förra gången! 

18 och 19 november 2013

 

Söndag=vilodag. Vet dock inte om morgonen var mycket till vila. Jag trodde emellanåt att vi skulle dö på nattåget till Hampi, men bussen hem var hundra gånger värre. Indiens trafik är så långt ifrån Sveriges strukturerade och fungerande som man kan komma och jag var övertygad om att vi antingen skulle välta eller krocka. När något lägger sig på tutan i Sverige betyder det oftast att något allvarligt håller på att hända, men här innebär det bara att någon kör långsamt eller att chauffören vill tala om att ha kommer körandes. Skakis och trötta anlände vi till Bangalore vid 6 på morgonen och blev upphämtade av en chaufför från Christ University. Vi var helt inställda på att checka in på the Libra hotel (hotellet vi bodde på de första dagarna) men vi blev körda in på skolområdet och parkerade utanför en okänd byggnad, som vi senare förstod var prästernas byggnad. Vi fick reda på att vi skulle bo där!! Med tanke på att Libra var riktigt kasst kunde detta bara blir bättre. Alla, både lärare som elever blev tilldelade varsitt, eget rum! Rummet var helt underbara, en fräsch och fungerande toalett, en dusch som faktiskt hade ett munstycke och sängar med rena lakan. 

 

Eftersom det faktiskt var vilodag tog vi en sovmorgon till halv 1 och sedan spenderade vi eftermiddagen med shopping på commersial street och shoppingcentret i Bangalore. Många presenter och andra fina saker blev inhandlade. Dagen har faktiskt inte varit fylld med särskilt mycket mer, tror vi behöver den här "vilan".

Imorgon är schemat fyllt med planer, först ska vi till en åtetvinningscentral för att kolla hur Indiens återvinning fungerar. Vi har inte fått överdrivet mycket instruktioner så vet inte om vi kommer få em guidad tur eller hur det kommer bli. På eftermiddagen ska vi till ett slumområde för första gången vilken jag tror kommer blir rätt jobbig. Därför måste jag förbereda mig mentalt på vad jag kan tänkas få komma att se redan kvällen innan. Det kommer blir tufft men troligtvis även väldigt nyttigt. Ibland behöver man ett wake-up call i sitt liv och få perspektiv på saker och ting...

 

 

Idag vaknade alla lyckliga efter en riktigt god natts sömn. Hotellet i Hampi hade kanske de mjukaste sängarna vi kommer ha i Indien. Frukosten vi åt var däremot inte en lika rolig upplevelse. Jag, tillsammans med flera andra har väldigt svårt att äta stark mat till frukost, speciellt när det känns som att man ska bli sjuka av den... Saknar redan svenne-frukosten med yoghurt och bröd! Andra och sista dagen i Hampi spenderades i varje fall återigen tillsammans med vår helt underbara guide, vandrandes bland alla templen. Efter en heldag på samma ställen skulle man kunna tro att en till dag skulle vara långtråkigt, men för varje ny kulle man passerade sträckte sig en ny, helt unik vy fram. Dock vet jag inte riktigt vad mer jag ska skriva om Hampi eftersom gårdagens inlägg täckte det mesta. 

 

Dagens absoluta höjdpunkt var när vi runt sex tiden skulle gå upp på ett berg och se solnedgången. Det var så vackert och mäktigt att se ut över alla tempel och byggnader från en annan vinkel. Samtidigt var det svårt att förstå att det fanns folk som levde sina liv på dessa platser. När vi skulle gå ner för berget igen möts vi av en hel flock apor, kanske världens coolaste djur om ni fråga mig eftersom de rör sig så likt människor. Då frågar guiden om vi vill mata dem. Det var helt klart det häftigaste jag varit med om i mitt liv, att stå ansikte mot ansikte med en fri apa, samtidigt som den äter ur mina bara händer.  Det kan jag leva länge på! 

 

Idag har jag även fått min första dos av hemlängtan... Det är jobbigt att vara borta från pojkvän och familj i tre veckor när den längsta resan innan har varat en vecka. Dock är jag omringad av så fantastiska och öppna människor som på nolltid muntrar upp mig och får mig att tänka på annat. Dessutom sitter vi alla i samma sits så alla har en förståelse för varandra.  

 

För tillfället ligger vi på en buss på väg tillbaka till Bangalore. För några timmar sedan visste jag inte ens att det fanns liggbussar och det känns rätt komiskt alltihop. Men sängarna är faktiskt väldigt sköna och efter en lång dag i 30-35 graders värme tror jag vi kommer somna gott. Om ca. 8 timmar är vi i Bangalore igen. 

 

Dagens citat:

"Jag gick i bajs" 

"Hahaha"

"Jag med" 

"Hahaha" 

"Jag med"

- Annmari, Linda och Olivia när de skulle gå ombord bussen och alla tre lyckas trampa i bajs. Nu luktar bussen mindre gott...