BOSCO

Under våra tre veckor besökte vi ett barnhem och organisationen BOSCO under en heldag. Jag vet att jag var knapphändig i min information och tänkte därför gå in mer ingående på hur BOSCO jobbar. 

42% av indiens befolkning består av barn, ett antal av dessa barn hamnar dessvärre i situationer ett barn inte ska behöva befinna sig i. Tacksamt nog finns det i Bangalore 8 center som tar hand om utsatta barn. Enligt FN räknas man som barn tills dagen man fyller 18 år. Alla barn som lever i Bangalore har rätten att komma till Bosco, vare sig det handlar om ett barn som blivit utkastad från sitt hem, har problem i skolan, har svårigheter att komma överrens med sina föräldrar eller lärare, har blivit misshandlad, sexuellt utnyttjad eller rymt hemifrån. Alla barn blir välkomnade till BOSCO med öppna armar.

BOSCO förklarade att de jobbade efter tre ledord: 
  • Rescue- rädda barnet från en situation
  • Rehabilitate- rehabilitera barnet på barnhemmet
  • Reintegrate- sammarbeta och återgå till familjen och det vanliga livet
Det finns 5 olika platser där BOSCO hämtar utsatta barn ifrån, bland annat från tågstationer och slumområden. Trots att 20-40 barn blir omhändetagna varje dag återvänder 80 % till sina familjer efter de första dagarna. Varje år har man hjälpt 7000 behövande barn och genom BOSCO:s arbete har brottligheten minskat i Bangalore.

Att få bevittna en organisation som lägger fokus på vår framtiden- barnen, var fantastiskt. De ansvariga som vi träffade brann för sitt jobb och gick helhjärtat in för att hjälpa alla de barn som på ett eller annat sätt hamnat fel i livet. I ett land med så pass många invånare som Indien tycker jag det är storartat att tänka på barnens välmående. Att få leka med barnen och se i deras ögon att det fanns en nyväckt livsglöd gjorde mig varm i hjärtat. Att volontärarbeta med barn på en organisation som BOSCO tror jag hade varit nyttigt för mig och något jag helt klart hade kunnat tänka mig. Att se barn bli utsatta för våld eller som på något annat sätt fått en dålig start i livet skulle jag säga är bland det värsta som finns. Unga, oskyldiga människor som på grund av samhället eller vuxna människor blir felbehandlade är svårt att bevittna men skulle innebära fullständig förödelse om man blundade för det. Därför hade jag velat hjälpa till då jag tror att det hade varit en underbar känsla att få ta hand om behövande barn och ge dem den hjälp och det stöd dem behöver. Det skulle vara en tuff utmaning men som skulle ge lärdom för livet. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0