Nu har det gått några veckor sedan vi återvände till Sverige, Lerum och verkligheten. Jag har kommit tillbaka till mina rutiner igen med allt vad det innebär. Dock har jag förändrats, jag känner det. Något djupt inom mig har förändrats utan att jag egentligen har haft den avsikten.

Jag är tillbaka till mitt vanliga liv, där jag lever som jag alltid gjort. Precis som jag befarade är jag fortfarande samma ytliga människa, jag ska inte blunda för det. Jag bryr mig om vad jag tar på mig för kläder till skolan, jag bryr mig fortfarande hur mycket pengar jag har och jag klagar fortfarande på om skolmaten smakar dåligt en dag. Trots det har resan till Indien ändrat min syn på livet. I vissa avseenden har mina tankegångar förändrats och för det är jag evigt tacksam.

Ta idag som ett exempel, jag rensade garderoben och det blev några påsar med gamla kläder. Tidigare hade jag gett påsarna till mamma och struntat i vad som hänt med dem. Vissa plagg hade jag till och med slängt fastän de var hela och rena. Idag såg processen annorlunda ut. Jag valde varsamt ut de plagg som jag faktiskt aldrig använder längre, slängde endast de kläderna som var trasiga och gav till och med vissa saker en ''andra chans'' att vara kvar i min garderob.

Så här efteråt känner jag en längtan inombords efter att kläderna ska komma till användning. Jag vill att en gammal tröja ska värma en ensam själ i vinterkylan. Men hur gör man? Hur går man till väga? Lägger jag påsarna i en klädinsamling finns det många mellanhänder innan dem når de behövande. Försöker jag på egen hand ge kläderna till personer som ser ut att behöva det vet jag precis hur min kropp kommer att reagera, med skam och obehag. Jag vill inte se någon i ögonen och räcka över en påse kläder, ''Här får du lilla vän''. Det känns fruktansvärt förnedrande. Alla varianter har sina nackdelar, men samtidigt har jag ju en god avsikt!
En sån här sak hade jag aldrig tänk på för några månader sedan... Det känns bra, det känns så fantastiskt bra att jag blivit den människan jag är idag.

Det har växt ett behov inom mig. Jag vill hjälpa människor. Jag vill hjälpa andra till ett bättre liv. Jag vill se vad lilla jag kan förändra. Sedan vi kom hem har jag gråtit i förtvivlan för att jag känt mig så hjälplös. Trots att vi inte kunde hjälpa överdrivet mycket på plats i Indien så kunde man i varje fall vara närvarande. Vi kunde ge människorna hopp om framtiden. Hemma i Sverige kan jag inte göra något för dem...

Dock går det ju faktiskt att göra något. Kanske inte specifikt hjälpa barn i Bangalores slumområde, men man kan göra skillnad i världen. Ge familjen julklappar från Röda Korset eller andra organisationer som ger människor i kris den hjälp de behöver. Lägg lite växel om du ser en insamlingsbössa någonstans. Köp ett Rosa Band till dig själv och någon du tycker om.
Det jobbigaste av allt tycker jag är att jag inte kan hjälpa alla. Jag vill hjälpa folk med cancer lika mycket som människor i krisddrabbade länder, men det är trots allt så att ingen kan göra allt, men alla kan göra något.