Inatt hade vi enligt Karin snarkfest. Alla låg och snarkade ihop som en synkroniserad kör. Morgonen började i alla fall på en skola i en grannby, vi mötte barnen och fick bland annat höra deras visioner inför framtiden. I Sverige drömmer barn om att bli fotbollsproffs eller skådespelare, men i byn skulle de bli läkare, lärare eller ingenjörer. De har så skilda syner på livet och har växt upp i så olika miljöer. Jag tror CSA:s arbete genom att skicka just lärare och läkare har inspirerat dem och fått de att inse att de kan göra skillnad. Väldigt fint och framförallt viktigt om ni frågar mig. 

 

Timmarna innan lunch åkte vi till en by som låg så långt bort man kunde köra i princip. Man hade till och med slutat med busskommunikation för att vägen var så dålig och ingen hade behov av det. Efter en rundtur i byn fick vi hjälpa till med att fixa till uppfarten till aktivitets centret för barnen. De hade klagat på ont i fötterna av stenarna och på alla kryp i gräset, så vi hackade och rensade bort gräset och la sand på. Det blev riktig bra och invånarna sa att de verkligen uppskattade vårt arbete. Väldigt mycket svettigare men med ett bättre samvete smakade lunchen ovanligt bra. 

 

Efter många timmar i värmen somnade flera av oss för att orka med kvällspasset. Det blev en väldig glad kväll eftersom vi fick leka med barn hela tiden. Jag har aldrig varit med om gladare barn, när vi anlände till byn sprang nämligen en hel hög med barn rakt emot oss med leenden upp till öronen. Ibland känns det som att vi är med i en film, allt känns så himla overkligt, vi får vara med om så unika grejer. 

Vi lekte lekar, lärde de danser och fick lära oss det lokala språkets alfabet tills det blev mörkt och vi behövde åka tillbaka för att äta. Hela kvällen har vi varit tillsammans och berättat spökhistorier. Det är en så himla härlig grupp som fungerar bra ihop, som både stöttar och skrattar tillsammans. 

 

Inför Kolarresan var många nervösa inför vad som skulle vänta och vi blev förvarnade med att det skulle blir det värsta vi varit med om. Jag kan hålla med om att jag har sett de mest hjärtskärande sakerna och gråten har suttit långt uppe i halsen flera gånger, men det har fokuserats så mycket på det fantastiska arbete som CSA gör att man ändå har känt att det finns hopp och glädje mitt i allt. 

Det ska dock bli väldigt skönt att åka tillbaka till Bangalore imorgon och äntligen få ta en dusch och känna sig ren igen.

 

Godnatt.